Världens mest producerade och kopierade motor är Hondas lilla 1-cylindriga C-motor. Utomlands kanske mest känd tack vare Honda CUB-modellen. Producerat kontinuerligt sedan 1958 och som 2017 rundade av produktionsantalet på ofattbara 100 miljoner.
EN VACKER SLOGAN
Som C50, C70, C90, C100 och fortfarande i produktion som 125 kubik. En helt overklig siffra. Dessutom alla andra små Honda-maskiner som har tillverkats över tid med samma motor. Från 1965 förfinades motorn med en 65 kubik och överliggande kamaxel. Då låg effekten på drygt 6 hk, vilket gav den lilla maskinen en toppfart på runt 80 km/h. Senare följde 90 kubikversionen med ca. 8 hk och en toppfart på 90 km/h.
Super CUB såldes under den catchy sloganen "Du möter de trevligaste människorna på en Honda" - en helt annan inställning till motorcyklar än någon annan tillverkare hade försökt med fram till dess. Dessa små maskiner var genomtänkta, lätta att köra i en aldrig tidigare skådad grad. Detta gjorde det möjligt för både unga och gamla, män och kvinnor att tumla dem. De byggdes med minimala krav på underhåll, vilket tillsammans med låg förbrukning säkerställde extremt låga driftskostnader. Upp till 70 km per liter bensin gav en oöverträffad driftsekonomi. Och det visade sig att dessa små lågkompressionsmaskiner klarade nästan vad som helst. Om du försöker gå online och se vad folk har utsatt Honda C90 för kommer du att bli förvånad. Människor har korsat kontinenter på dessa maskiner. Pizzaleveransfolk i många av världens storstäder åtnjuter fortfarande de otroliga egenskaperna hos dessa maskiner. För några år sedan läste jag om en pizzabud som tröttnade på att rusa runt Londons gator, han åkte ut ur stan en dag och körde jorden runt. Det enda problemet som uppstod på resan var hjulen som gick sönder på de dåliga vägarna, resten av den lilla maskinen klarade resan hela vägen runt. Det finns många exempel på maskiner som har gått 100 000 mil utan annat än vanligt underhåll. Jag känner till ett exempel som har kört 208 000 mil och som visas i ett museum på Isle of Man, vars ägare var ingen mindre än den berömde Harry 'Professor' Lundberger. Han gjorde resan från Stockholm till TT-loppet på IOM, tur och retur, flera gånger på sin C90, när han hade nått en ålder där han inte längre kunde mixtra med de stora snabba maskinerna som annars varit hans livslånga intresse.
En annan otrolig historia är den om den galne engelsmannen Ed March, som har kört genom praktiskt taget alla kontinenter på jorden i en 30 år gammal C90, totalt 176 000 km. Genom öknar och över Kanada i stekande hetta och arktiska temperaturer. Jag undrar om man kan prata om en mekanisk legend, om än av minimala dimensioner.
EN RÖD näsa
Detta för mig tillbaka till historien jag verkligen ville berätta om Honda CD 50. Ingen mopedsamling utan en maskin med en 4-taktsmotor med ett H på. Honda CD 50 var Hondas bud på en moped som kunde anpassas till den danska mopedlagstiftningen på 70-talet. Hade det inte varit för det hopplösa gaspådraget till lagliga 30 km/h hade den mopeden varit lagom för många, men med dansk gaspådrag som bara släppte in ett hål i topplocket på bara 5 mm var det en död sill. Och utöver det hela, ett tändsystem som avancerat i motsatt riktning för att hindra dig från att överskrida den tillåtna hastigheten på något sätt. Fast så där var det hopplöst att köra. Därför körde 90 % av alla som körde CD 50 olagligt. Som standard hade en CD 50 ca. 5 hk, vilket nådde en toppfart på 75 km/h. Eftersom motorn kunde ta musten vid höga varv var den pålitlig på full gas, och även med ytterligare trimning kunde den hålla om den inte misshandlades, vilket många osympatiska tonåringar inte kunde stå emot. Jag ägde aldrig en själv då, men beundrade hur bra de sprang utan tätning och med blockerat svänghjulsframsteg. En av stans tuffa pojkar sprang från polisen mer än en gång på sin CD 50, den snabbaste i stan, och åkte i hela 95 km/h på toppen. För några år sedan hittade jag en CD 50 från 1974 som stått sysslolös i ett skjul i flera år. Det mesta av glansen var röd av rost, men den var hel och hade inte körts långt. Ägaren hade kört till och från marinan och till och från den lokala puben och hans näsa var lika röd som hans Honda när den var ny.
Tyvärr hade motorn fastnat och var då utan kompression. Jag lät en Honda-expert göra motorn och renovera hjulen med nya fälgar, då jag inte hade tid att bråka med det under den perioden på grund av andra projekt. Den fick också ett nytt avgassystem, men det var ett lätt föremål. Och långt innan jag hittade den här hade jag bestämt mig för att om jag stötte på en original CD 50 eller DAX till ett rimligt pris så skulle jag satsa på det. Jag hade inga höga körförväntningar på den lilla Hondan, men blev positivt överraskad när jag startade den. Det behagliga ljudet från den lilla motorn väckte minnen. Eftersom detta alltid har varit lagligt måste det förbli så. Den är ute på tur varje sommar, och det är en av mopederna i min samling som alltid är försäkrad, så den kan användas för en liten rolig tur under varma sommardagar. Modellen var i produktion i över 10 år, med en kosmetisk ansiktslyftning 1975. I andra länder valdes varianten SS 50 med 5 växlar och blanka skärmar. Idag är alla dessa små Honda-modeller mycket eftertraktade och de få original som finns kvar förtjänar att bevaras för eftervärlden.
Artiklar du måste läsa:
