Mi Kadett
Mi Kadett
Kadett var under många år Opels mest populära modell. Under en period i slutet av 70-talet och början av 80-talet var det Danmarks mest sålda bilmodell, månad efter månad. Jag har köpt och sålt många av dem på min tid. Det fanns många begagnade bilar till salu, det var lätta bilar att reparera, och då kunde de säljas med en rimlig vinst. Kadett C, D, E-modellerna var alla populära bilar i det här landet.
En Kadett i en bilhandlares begagnade bilsortiment var alltid intressant
Så en lite misshandlad Kadett i bilhandlarnas begagnade bilsortiment var alltid intressant för mig. 1994 var det inte längre försäljning av begagnade bilar som jag kompletterade min inkomst med. Men jag kunde fortfarande inte sluta titta. Jag gick förbi Storegårdsbilar i Bramming i ett annat ärende när jag såg en Kadett E från 1985 1.6S stå i raderna. Den hade en liten skada framtill men var i övrigt hel och utan omfattande rost. Jag frågade priset, och eftersom raden av begagnade bilar var lång, erbjöd jag mig att ge samma för bilen som de hade gett för den, och en affär gjordes. Vi kunde använda bil nummer 2, och det här var ett lätt föremål. Även om E-modellen inte var min favorit på något sätt så var det en rymlig bil med plats för barnvagn och det var precis vad vi behövde just då.
När jag fick hem den började jag direkt. Bilen hade körts med dåligt limmad vindruta, så att den var blöt i botten, och främre stötfångare och hjälm behövdes bytas, och det behövdes även en ny strålkastare. En bilskrotare på mellersta Jylland hade precis hackat upp en GSI. Jag kopplade på mitt släp och körde upp för att få tag i delarna jag saknade, för en annan interiör än den taskiga bruna som satt i bilen skulle bli ett stort lyft för atmosfären inne i bilen. I mitten av 90-talet var varje skrotupplag fullt av Kadetts, så man kunde hitta allt för en Kadett för en liten peng. Till min förvåning hade delarna jag köpt via telefonen en fin mörkröd metallisk färg. GSI:en de kom ifrån hade en hel del skador bak, så jag köpte hela fronten. Ett annat skrot hade en skadad Kadett Sport stående, från vilken jag köpte hela inredningen inklusive de fina Recaro-stolarna som fanns i de modellerna. Så mitt släp var packat när jag körde hem.
Plan för bilen tar en sväng
Under bilresan hem bestämde jag mig för att jag ville måla hela bilen i samma fina färg som delarna jag tog med hem eftersom allt jag behövde för att göra en smart bil av de delarna var en GSI-bakre stötfångare som passade min sommar projekt. Jag skalade ut allt ur bilen och kastade det till min målare och sa åt honom att göra sitt bästa. Jag fick tillbaka den lagom till sommarlovet och ägnade en vecka åt att samla in vår Kadett. Eftersom vi ville använda det själva ett tag framöver ansträngde jag mig lite för att få allt ordentligt gjort. Den hade inte kört mer än 100 000 mil och gick väldigt bra i både motor och växel.
Det var en pojkaröv i den
Den här Kadett var lite pojkaktig, och det slutade med att det blev en riktigt trevlig bil. När jag såg det totala färdiga resultatet kom jag överens med mig själv om att bara ge det sista chansen. Det betyder fina Fondmetal-fälgar, GT-ratt och instrumentering. Kosmetisk perfekt. Så jag kastade mig över motorn med den stora servicen, som bl.a. innefattade renovering och optimering av Varajet II-förgasaren och ett nytt Simens "free flow"-sportavgassystem, istället för det hopplösa eftermarknadsavgassystem av okänd härkomst som satt på bilen.
Allt gick faktiskt så bra att vi åkte på sommarlov i den rymliga bil nummer två den sommaren. Allt var som det skulle förutom bilens hopplöst dåliga underrede. Jag hade haft en ny Kadett E på 80-talet och visste mycket väl att det inte var modellens starka sida. Jag ringde ett telefonsamtal till en viss Mr. Henrik Lundgård, som hade kört rally i dessa bilar, så han var tvungen att veta hur man fick en sådan bil att köra ordentligt. För om det är något jag inte orkar med så är det en bil där fjädrarna och stötdämparna inte stämmer överens. Kadett E hade ett historiskt dåligt uppsatt underrede, det blev lite bättre med ansiktslyftet 1990, men aldrig bra.
Körglädje finns i Opels motorsportkatalog
Henrik Lundgård gav mig några originalreservdelsnummer på originalbussningar och fjädring, som fanns i Opels motorsportkatalog. Han rekommenderade mig även att använda fjädrar och stötdämpare från förra året GSI, som troligen kom från Bilstein. Jag hittade ett sådant set och Opel i Herning fick mig de optimerade rallydelarna. När delarna lades till var bilen nästan oigenkännlig, både komfort och sport förenades och bilens köregenskaper var som omvandlade. Det blev riktigt bra. Vi behöll bilen i 3 år och körde 80 000 mil i den och när jag sålde den fick jag 20 000 DKK mer för bilen än vad jag tidigare betalat för den på Storgårdsbilar. 1995 var vi till exempel på en långresa i bilen genom Europa, med 3 barn i baksätet. Det gick bra, förutom det saknade A/C-systemet. Det saknade vi särskilt när vi kom till London där det var värmebölja och 33 grader. Den här Kadett hade äran att vara min sista hembyggda familjebil. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder på bilen, men här är de få som finns.
Efterdyningar. Jag sålde bilen till en ung man här i stan. Tyvärr slog han sönder bilen i en korsning i centrum. En bil uppfyllde inte sin företrädesrätt och jag såg den sorgliga synen av vår fina Kadett som låg på sidan. Han hade bilen i ett år innan olyckan, och köpte sedan en original GSI som nästa bil. Jag träffade honom en söndagsmorgon på bageriet, där han sa: "Det är lite synd att "din" Kadett blev sönderslagen, för min GSI går inte lika bra som den jag köpte av dig."
Tack, Henrik Lundgård, för receptet...
Kadett
Modellnamnet Kadett såg dagens ljus 1937. Tillverkningen av den första Kadett stoppades av kriget. Efter kriget togs denna bilmodell och hela produktionsapparaten som krigsbyte och flyttades till Ryssland, där produktionen återupptogs under namnet Moskvitch.
Kadett-namnet dök upp igen 1962 (modell A). Det var en liten halvtråkig skokartong av en bil, som trots allt nådde en viss popularitet, med knappt 650 000 exemplar av modellen som tillverkades. Modellen var endast i produktion under perioden 1962-1965.
Modellen fanns i 3 versioner, som Sedan, Van och Coupe, alla med samma lilla 993 cc tryckstångsmotor. En bra liten maskin som för övrigt kom att tjäna Opel i många modeller ända fram till 1993, då den efter lång trogen tjänst försvann ur Corsamodellens motorprogram.
B-modellen
Kadett fick sitt stora genombrott med B-modellen. Det var en lite större bil, snyggt designad och i produktion 1966-1973. Nästan 2,7 miljoner exemplar av B-modellen såldes. Denna modell kom i en mängd olika versioner och med ett bredare utbud av motorkonfigurationer. B-modellen fick också en sportig touch i form av de fina SR- och Rally-versionerna, som till och med gynnades av den stora CIH-motorn i 1,5, 1,7 och 1,9 liters form.
Kadett-motorn
Det var dock den lilla OHV-stötstångsmotorn som var standardmotorn i majoriteten av alla B-modeller, mest använda som 1,1-litersversionen. Det var samma motor som med lite större borrning förde upp motorn till 1 078 cc.
Som standard hade denna motor 45 hk, och som en S-motor med något högre kompression levererade den lilla maskinen hela 54 hk. Kadett-motorn presterade bra trots att den hade ett cylinderhuvud med endast 3 avgasportar och två siamesiska insugsportar som grenade av inuti cylinderhuvudet mellan avgasportarna (som på motorn i BMC A-serien).
Alla versioner hade tyvärr en liten primitiv Solex 35 PDSI-förgasare med manuell choke. Men trots den enkla motorn och den sparsamma utrustningen var denna motors egenskaper att den inte gick åt särskilt mycket bränsle och att den var hållbar. I B-modellen fick 1.1-motorn till och med en överbyggnad i form av en 60 hk SR-motor med 2 Solex 35 PDSI-förgasare och ökad kompression (9,2:1).
1971 kom den sista och sista versionen av denna motor. Hålet utökades ännu en gång, och det var nu en kraftig fyrkantig motor. Alla versioner av denna legendariska lilla motor, från 1.0-motorn till 1.2 (1196 cc) letade sig in i B-modellens stora motorrum.
Detta med att öka motorvolymen var mycket vanligt vid den tiden, och ett mycket enkelt och billigt sätt att få mer motorkraft. Det kan tyckas konstigt och onödigt att Opel valde att utrusta denna modell med de många olika motorkonfigurationerna av vad som i princip var två olika motorfamiljer OHV och CIH. Men B-modellen var lite av en världsbil och därför var det de lokala skatte- och försäkringsvillkoren som gjorde att B-modellen motoriserades så olika från land till land. Här i Danmark var det 1.1 och 1.2 versionerna med N (normal bensin) som var vanligast.
Stort motorrum och liten motor gjorde alla bakhjulsdrivna Kadett-modeller extremt användbara och alla gör-det-själv-mekanikers dröm.
Trots att den bara hade tre huvudlager och en kort slaglängd var den här motorn en förvånansvärt hållbar och livlig liten motor. Men eftersom det bara fanns 2,5 liter olja för att smörja maskineriet gällde det att hålla oljenivån på max och att byta motorolja i tid. Det var också viktigt att se till att ha tillräckligt med vatten på kylaren, eftersom det inte fanns någon expansionstank i kylsystemet, och motorn kändes inte bra när den gick varm. Motorn hade ett lätt igenkännligt ljud, med klicket på ventilerna som en del av charmen.
Transmissionen var lika enkel som motorn, 4 växlar med synkronisering på alla framåtväxlar. Den stela bakaxeln var dock åtminstone med tiden fjädrad med spiralfjädrar istället för de primitiva bladfjädrarna.
Versionerna med 1.0- och 1.1-motorer hade en lång lutande växelspak som gick direkt in i växellådan. Senare gjordes en karossvariant med en större växlingstunnel vilket gav plats för ett indraget växling, ett snyggt kort och exakt växling, här i Danmark mycket vanligt i Holliday-modellen.
C-modellen
C-modellen från 1974-1979 byggdes enligt samma standarder och många delar var desamma. Ändå var det en helt annan bil. Även om konstruktionen nu kunde anses vara lite gammalmodig, vann C-modellen många köpares gunst och blev mycket populär. Opel gjorde mycket nytta av omröstningen och det kom en harmonisk liten bil som åtnjöt stor popularitet här i Danmark. C-modellen var den sista lilla Opel med bakhjulsdrift och den sista bilmodellen som monterades här i Danmark, ja en Kadett C var den sista bilen som rullade av löpande bandet på GM:s monteringsfabrik i Köpenhamn.
Modellen kom i många varianter, som Sedan i två- och fyradörrarsversioner, Kombi, Coupe, 3-dörrars Hatchback (stad). Den mest sällsynta C-modellen var Aero, som hade ett öppet tak. Endast 1 242 exempel av denna modell tillverkades hos Bauer i Stuttgart. Dessa bilar är idag prisade samlarobjekt.
1978 fick modellen ett ansiktslyft, kännetecknat av att de främre sidoblinkersen gick runt hörnet fram, så framskärmarna var annorlunda. Det gav bilen ett helt annat utseende och många äldre modeller hade dessa modifierade framskärmar installerade när originalen var genomrostade. Modellen kom i ett hav av specialmodeller som Berlina, SR, GTE och City.
Coupémodellen fanns med alla motorvarianter utom den lilla 1.0-motorn. Det vill säga 1.2, 1.6, 1.9 och 2.0.
Modellerna med 1,9- och 2,0-motorer hade Bosch L-Jetronic-insprutning och 105 respektive 115 hk. Dessa modeller vann många segrar i Rally och är idag mycket värdefulla samlarobjekt. Med det fina Bilstein-underredet är det en särskilt rolig bil att köra. Komforten var aldrig bilens starka sida, men det är ändå lätt att förstå varför den här bilen fick klassikerstatus utöver vad som är vanligt för en liten Opel.
Kadett C kom även i en Vauxhall-variant under modellnamnet Chevette. Denna modell hade en Vauxhall-motor och en mer aerodynamisk front, en modell som även fick en viss popularitet här i Danmark. Chevetten sågs aldrig som en Opel, vilket den inte var. Men den överlevde Kadett och var i produktion ända fram till början av 1984.
C-modellen var en riktig världsbil och fick bred spridning, den hittades till exempel som Daewoo, Buick och Isuzu. C-modellen hade samma växellåda som B-modellen, men kunde levereras med en 3-växlad automatlåda.
Opel gjorde mycket för att matcha styrningen och fjädringen så bra som möjligt. De lyckades nästan dölja bilens enkla och gammaldags teknik. De bakhjulsdrivna Kadetts var bra att köra på grund av välbalanserade köregenskaper. Men på is och snö var den lätta bakvagnen lite till besvär. Bilens grepp var helt enkelt för dåligt. Detta avslöjades pinsamt nog under de snöiga vintrarna i slutet av 70-talet, då en kakel i bagageutrymmet var det enda alternativet för en så gott som hyfsad framkomlighet. Citymodellen, om möjligt, ännu värre – den var helt enkelt hopplös när det låg snö på vägen. Men C-modellen var billig att köra, höll sitt andrahandsvärde bra så länge rosten inte hade fått för mycket fäste. Opel gjorde ingenting för att skydda sina bilar från rost. En 4-5 år gammal Kadett som inte varit undervagnsbehandlad kunde ha rostats igenom på flera ställen. Dessa bilar var verkstadens bästa vän, lätta att skruva ihop och relativt servicekrävande. Allt kunde göras med vanliga verktyg och många bra verkstadstimmar kunde säljas, varav en del med svetsare, när de skulle dyka upp när ägaren bytte.
C-modellen var bilen som avslutade en ära med små bakhjulsdrivna Opel-bilar. All sportig utrustning man kunde köpa, i kombination med de fina, välbalanserade köregenskaperna, gjorde bilen populär bland unga och gamla. C-bilmodellen framstår nog för många som upplevt den i sin storhetstid som den mest "riktiga" Kadetten av dem alla. Med en produktion på inte mindre än 3,3 miljoner också den mest populära!
Artiklar du måste läsa:
