I början av 70-talet sågs japanska bilar och motorcyklar fortfarande med en viss skepsis här i Danmark, lite som vi ser på kinesiska maskiner idag. Men medan europeiska motorcyklister gick omkring med rynkor i pannan och motorolja på stövlarna tog Honda, Suzuki, Yamaha och Kawasaki över motorcykelmarknaden i större delen av världen. De flesta blev så småningom övertygade utifrån sina egna erfarenheter av japanska fordon av ett eller annat slag. Jag blev övertygad av tvåhjulingarna, speciellt Honda och Yamaha. Hondas motorcykelprogram var färdigt redan i början av 70-talet. Allt från 90-750 kubikmeter. 1, 2 eller 4 cylindrar, dessa maskiner hade allt. De japanska fabrikerna konkurrerade hårt med varandra. Både om köparnas gunst vad gäller finish och utrustning och på racerbanorna, när det gällde acceleration och fart.
Fram till 1968 var 450 kubik det största man kunde köpa med ett Honda-emblem på tanken. Det var de små en- och tvåcylindriga modellerna som gjorde Honda till världens största motorcykeltillverkare och det under en period på bara 15 år. Vad jag skulle älska att bara äga ett enda exemplar av alla de fantastiska små maskiner som de japanska motorcykelfabrikerna gjorde i miljontals. Särskilt från perioden från slutet av 60-talet fram till att de små maskinerna gick ur modet i början av 80-talet. Jag menar, ta en Suzuki T20 Super Six från 60-talet, 6 växlar och 160 km/h från 250 kubik! För att inte glömma alla Yamahas RD-modeller som gick som ett skott. Särskilt Yamaha RD350 har en alldeles egen plats i mitt motorcykelhjärta. Japanska motorcyklar hade under många år svårt att uppnå klassikerstatus och även de mest ikoniska maskinerna kunde köpas för lite pengar, många "riktiga" motorcyklister skulle inte se det så. Därför kunde man på 80- och 90-talen köpa fina japanska maskiner för lite pengar. Det håller på att ändras, men under tiden som har gått, när folk tittade lite snett på asiaten, slutade många bevarandevärda maskiner sina dagar som skrot.
Artiklar du måste läsa:
