Puch VZ 50
Den 26 oktober 1974 rullade cykelhandlaren Simonsen ut en gnistrande ny Puch VZ 50 ur butiken. Det var min. Men jag hade sett fram emot den dagen i flera månader. Nu var jag 15, och min längtan kunde uppfyllas – nämligen att bli motoriserad. Priset var 2 795 NOK, vilket var mycket pengar på den tiden. Passar ca. 15 000 NOK i dagens pengar.
Färden hem över Juellingsholm på den nya mopeden var och är något jag aldrig kommer att glömma. Vinden i mitt ansikte, ljudet av den nya motorn som surrade under mig var ren magi. När jag kom hem var mamma redo med middag som vanligt. De av mina bröder som har hjälpt till med finansieringen kom med goda råd om vad man ska se upp med i trafiken och varför, pepprade med historier från sina egna mopeddagar.
Pengar behövs
Att skaffa den mopeden var epokgörande, en milstolpe i mitt liv. Vännerna hade redan skaffat mopeder, nu kunde jag äntligen åka med. Det var ett stort steg på andra sätt också, ett steg mot vuxen ålder och mot att vara fri som fågeln. När jag körde hem idag kunde jag minnas den känslan. Den dagen var den första i mitt liv då jag kände frihetens dyrbara skatt så starkt. Skotern var ett sätt att besöka vänner och utforska alla vägar i området på egen hand. Den första tjänsten ingick i priset. Vid det tillfället slogs tändningen på och oljan byttes. Jag följde noga med vad Simonsen gjorde så att jag kunde göra det själv nästa gång. Det var bara december och det var kallt, bittert kallt. Min bruna jacka med lammskinnskrage lämpade sig inte särskilt bra för att åka moped, den var inte tillräckligt tajt men en ordentlig jacka hade jag inte råd med så jag fick stå ut med kylan. Jag kunde inte så mycket om vindtäta kläder, så jag levde med det tills våren äntligen kom – och sommaren 75 var som bekant den hetaste i minnet. 75 var så varmt och torrt att det var skogsbränder överallt. Jag körde och körde den sommaren, resor med vänner, fisketurer, resor till Fugdal för färska förnödenheter till mammas magnifika kök. Jag minns att jag genom att tvätta murarmästare Børge Larsens två Ford-bilar kunde tjäna precis tillräckligt med pengar till mopedens underhåll i form av bensin och lite lyx i form av gott bageribröd från bageriet i Tingparken på väg hem från lördagens. arbete. Att tvätta bilar var mitt vanliga jobb på lördagsförmiddagarna. Resten av bilarna tvättade jag, dammsög eller putsade åt andra, gav pengar till allt annat, en 15-viljaslärling, en tur på grillen, lite utrustning till mopeden osv. Om vädret tillät var lördagseftermiddagen ofta avsatt för mina fritidsintressen. Att fixa mopeden var en av dem, med rengöring, smörjning och justering av den. Jag gillade att tvätta motorn med terpentin och fotogen, skölja den med vatten och köra en tur tills den var varm och torr och sedan polera aluminiumdelarna så att motorn lyste i solen. Jag sparade ofta bagarbrödet tills jag städat klart, så jag kunde sitta på trappan med en kopp kaffe och njuta av synen av min Puch. Akvariefisk var min andra hobby, som också tog mycket tid, och jag tjänade en slant på att föda upp fisk. Jag var aldrig uttråkad. Och ja, helgerna var också för turer på stan med kompisar, ofta på moped förstås. När man skaffade moped var grannstäderna plötsligt inom räckhåll. Så man gick inte ur vägen för att köra en bit efter en fest och träffade ofta den frusna personen. Men som bekant finns det inte mycket som kan hålla en pojke tillbaka från en bra upplevelse i staden.
Förutom att min Puch var den mest välskötta i stan, var den också den snabbaste lagliga Puch i stan. Jag behövde/ville köra olagligt så jag anpassade och anpassade så att det mest gick i 40 km/h om motvinden inte var för stark, 45 km/h om man låg platt över tanken. Ner genom viadukten i Grindsted kunde det gå 50 km/h. Men för att hålla den i den formen behövde allt vara absolut optimalt, kedjan välsmord, avgaserna trimmade och rengjorda, tändningen finjusterad och däcken pumpade upp till bristningsgränsen. Jag konstaterade att tändstiftet från en Folkevogen (Champion L88A) var bra i 1-2 km/h. Jag fick också lite ut av att blanda min egen "special" bensin med speciell tvåtaktsolja istället för tankens förblandade mopedbensin. Min moped stod inte stilla, jag åkte över 10 000 km om året på min moped.
Dags att ändra
Men det fanns inget att göra mot min bästa väns Gilera, och tyvärr hade han fått tag på en. Det värsta var att det inte ens var olagligt, trots att det var minst 10 km/h snabbare än min optimerade Puch.
Så när jag fick ett jobb och började tjäna pengar själv lade jag ner min Puch i källaren. Den stod där tills en annan lärling i familjen tog över den i oktober 77. Borta och borta för alltid, när en långfingrad rackare stal den från en källare i Skanderborg 83, borta, men aldrig glömd.
Nästa kapitel i min motorisering var när jag fyllde 17. Då var jag lite trött på att behöva nöja mig med 40 km/h. Om man skalade av sigillen ur en Puch tog det inte lång tid innan lagens långa arm var på plats och jag ville inte sitta och titta mig över axeln. Jag hade en överenskommelse med min pappa och mamma om att inte köra illegalt och det avtalet höll jag. Men här till Grindsted hade det kommit ett par Gilera-mopeder, de var intressanta av flera anledningar. Egon Johansens moped- och cykelaffär i Nørregade hade sålt några. Och bland pojkarna jag var med spreds ryktet att just 73:an av misstag hade typgodkänts utan att täta intaget.
Jag var tvungen att ha en sådan och i oktober 1976 hittade jag en 73:a i Randers och under november och december 76 renoverade jag min egen "blå" blixt i form av en Gilera Touring 50 från 1973. Den körde mig det senaste året, tills jag fyllde 18 år och skaffade bil.
När jag tänker tillbaka på den tiden kan jag se att mitt intresse för motorer var lite utöver det vanliga. Men håll ut, vilken härlig tid det var!
Ett nytt projekt
På grund av antalet Puch-knockers som såldes i Danmark, finns det fortfarande orestaurerade exempel på alla modeller där ute, en del avsatta i slitet men komplett skick, andra kvar i lador, källare och garage i dåligt skick. En gång, för inte så många år sedan, kunde en original Puch köpas för en sötsak. Under de senaste 10 åren har priset skjutit i höjden och även dåliga och ofullständiga exempel är värda att spara, speciellt om resterna är från en av de ganska sällsynta VZ 50 Flagship-versionerna.
För många år sedan träffade jag någon som hade 2 av dessa stående i garaget. Hans plan var att göra en bra av två dåliga, och uppenbarligen blev det aldrig verklighet. Jag frågade om jag kunde köpa en. Jag fick köpa den som var utan motor, då den var den mest kompletta. Jag fick även ett par kartonger med överflödiga delar i handeln. Jag tänkte att när jag väl fick tid så skulle jag fixa det. Den hamnade på min vind, där den låg delvis avskild i flera år och väntade på bättre tider. Normalt sett skulle jag aldrig ägna mig åt en kartongmodell, eftersom det tar alldeles för lång tid att montera när man inte har plockat isär den själv. Men en moped består trots allt inte av så många delar, så när min röda VZ var klar ville jag ta en närmare titt på min kartongmodell. Jag gjorde en lista över allt som saknades och hittade de saknade delarna förvånansvärt snabbt, tack vare mina nyfunna kontakter i Puch-kretsar. Här vill jag rikta ett särskilt tack till Niels Teilbæk, som är en sådan expert på allt som har med Puch MS och VZ att göra.
Under ett par vintrar lyckades jag få ihop det, bit för bit. Jag valde att kassera ramen, då den var väldigt dålig, och byggde den istället över en fräsch ram från en vanlig VZ 50, som jag hittade hos en samlare i Köpenhamn. Ramen på de två Puch-modellerna är exakt densamma, förutom ramnumret. Och eftersom det faktiskt är förvånansvärt svårt att få ihop en sådan plåtram så att den blir helt rak så gav jag upp. Jag skulle inte ha gjort det, men mer om det senare.
Jag bad Niels från Vejle Bilservice (som också är en Puch-entusiast) att se vilka motordelar han hade liggande, och han monterade ihop en snygg 3-växlad Puch-motor av lösa delar till mitt Flaggskepp. 2015 var den körklar och det hade faktiskt blivit en fin moped, monterad av delar från minst 3 mopeder och några nya delar från FACykler i Fredericia, vars ägare Jan själv är Puch-samlare. Här kan du köpa det mesta till gamla Puch knallert, ett ställe där god och artig service är en självklarhet. Trevligt att träffa sådana människor, där uppmärksamhet på detaljer och service fortfarande är av största vikt.
Och här inträffar en mycket märklig incident. Det finns en originalmotor för ett flaggskepp till salu i DBA, säljaren finns i Esbjerg. Jag köper den osedd och när jag får hem den tror jag knappt mina ögon; det är den saknade motorn för mitt flaggskepp! Det var nog en märklig slump. Jag köpte resterna av denna moped i Nyborg på den tiden. Jag minns att säljaren sa att han hade köpt den i Sønderborg. Hur hamnar dess motor i Esbjerg? Puch har ett chassi och motornummer som matchar. Det är därför jag vet att den här motorn är från vraket jag köpte förr i tiden, och att siffrorna matchar betyder mycket bland Puch-samlare. Jag har nu minst ett flaggskepp vars namnskylt och motornummer matchar, vars nummer måste börja med 93 för att vara ett riktigt VZ 50 flaggskepp. Ramnumret visar för övrigt även årtalet och båda mina Puch knallerts är från 1974. Jag har både försäkrat och använder dem varje sommar till små roliga turer ut i det blå.
Även om Puch-namnet kan ha lite dålig karma från krigstiden, när Göring var storägare och namnet blev lite för nära kopplat till nazitidens Österrike, för oss här i Danmark Puch-namnet kommer för alltid att förknippas med mopeder , och kanske särskilt några populära modeller från mopedens storhetstid på 60- och 70-talen. Den totala produktionssiffran för Puch-skotrar och motorcyklar under perioden 1954 till 1985 är 3 900 000 enheter. Av detta hamnade runt 250 000 enheter. i Danmark.
Danmarks populäraste mopedmärke
Det var inte många killar och tjejer på 70-talet som inte ville ha en moped, och de flesta ville ha en Puch. MS 50-modellen var en hit på 60-talet och symbolen för en moped som hade 2 eller 3 växlar. MS-modellen blev den lilla Puch när VZ 50-modellen kom 1968. Den stora Puch föddes. En stor Puch var det ultimata under några år. Ljudet från den fläktkylda Puch-motorn blev en del av ljudbilden i alla danska städer under en period som sträckte sig över 25 år. Puch tog sig hit via importören O.E Andersen, som skickligt höll märket på försäljningstoppen tills mopederan tog slut, tack vare den nya lagen för mopeder som trädde i kraft 1979. En helt korkad lag som förbjöd stora mopeder med mer än 2 växlar.
Kvalitet från Österrike
Puch kom från ett land med berg och en känsla av kvalitet, och detta återspeglade Puch knallerts, som var kvalitet genom och igenom. De byggdes inte för hög hastighet, mer för pålitlig transport under alla förhållanden. Därför tog den danska gasen till 1 hk inte körbarheten hos en Puch på samma sätt som andra mopeder, som byggdes för större effekt. Den fläktkylda Puch-motorn producerade ursprungligen 2,5 hk, där andra mopeder från länder som Tyskland, Italien eller Japan ofta byggdes för att producera det dubbla. Sen om du skulle köra lagligt var en Puch ett bra val. Motorn i en Puch höll, droppade inte olja och var lättstartad. Å andra sidan var den pressade plåtramen känslig för rost, och ramen kunde lätt bli skev vid en krock eller om motorn trimmades. Under tiden fram till att de japanska mopederna tog över var nästan hälften av alla mopeder som såldes i Danmark av märket Puch. Modellerna Puch MS och VZ är därför ett kärt minne för många i min generation. Puch VZ var också mycket populär i Sverige, där modellen hette Dakota. Här i Danmark fick vi en variant av VZ 50-modellen som heter Flagship. Den var utrustad med sidoblinkers och en vindkyld cylinder med dramatiskt stor hastighet. En fest för ögat och en bra moped.
De sista VZ-modellerna, inklusive VZ Flagship, såldes 1977, varefter en serie modernare Puch-modeller, byggda på japansk modell, tog över. Det var modeller som Monza och Grand Prix, som byggdes på en ram som omisskännligt påminde om den hos en Yamaha FS1.
Puch slutade tillverka mopeder 1985, varefter Piaggio tog över rättigheterna till Puch-namnet i samband med mopeder och motorcyklar.
Artiklar du måste läsa:
Mitt första fordon Puch VZ 50
Mitt första fordon var en röd och silvergrå Puch VZ 50, året var 1974. Jag älskade min Puch och körde många tusen km på den. Sommar såväl som vinter. Det var ett transportmedel och en hobby. Min Puch aktiverade mitt intresse för mekanik. Min tid med Puch-studsaren är full av goda minnen.
2008 stötte jag på en original VZ 50 liknande den jag hade själv och i ett nostalgiskt ögonblick slog jag till eftersom priset var extremt rimligt och alla originaldelar fanns där, även om det går att byta. Den hade bara haft en vuxen ägare, som hade tagit den med sig till Sverige, närmare bestämt Varberg, där denne danska Puch hade tillryggalagt 50 000 mil. Jag fick den hemskickad, och under vintern 2010/11 tillbringade jag 60 timmar tillsammans med den gamla Puch, - nästan som ny skulle jag säga att den var. Det var roligt att återse alla detaljer som man kom ihåg från den tiden. Tyvärr hade rosten bra grepp om ramen, så att få till den delen ordentligt var inte så lätt. Att göra denna Puch var rent kul och innebar att träffa många roliga människor i jakten på delar. Jag fick reda på att det är ganska många jämnåriga som också har eller håller på att restaurera sina gamla mopeder. Det finns vissa delar som inte längre går att hitta original, avgasen är en sådan del. Men kvaliteten på delarna som återges till Puch är ofta ok. Jag satsade dock på att göra detta så original som möjligt och faktum är att endast delar av ledningsnätet, bromsbrytaren, sätesöverdraget, fälgar och avgaskåpan är icke-originaldelar. Resten är original och från denna moped. Motorn var naturligtvis tvungen att byta ut några slitdelar och växellådan fylldes till slut med samma Castrol SEA 30-olja som användes vid den tiden.
Danmarks riksmoped
Det är då lite lustigt att ett föremål som en Puch-knackare, som var så vanligt en gång, kunde hamna i en sådan tillgivenhet bland samlare och nostalgiska människor, som fallet är. Men en 3-växlad Puch är nästan Danmarks nationalbil, och därför ger varje körning i den fler beundrande blickar än något annat fordon jag har ägt.
