Alfa Romeo bilmuseum, Italien, Arese
Alfa Romeo
Alfa är ett av bilmärkena som delar vattnet. Om du gillar sportiga bilar med en rik motorsporthistoria kan märket inte ignoreras. För vissa har Alfa därför nästan ikonisk status än i dag. Trots detta finns det ganska många bilmodeller som över tid inte alls levt upp till de stolta traditionerna. Få bilmärken har så aktiva märkesklubbar som Alfa.
Slukat av Fiat
Under tiden efter att Fiat tog över Alfa 1986 var det många som kände att Alfa höll på att tappa sitt unika varumärkes-DNA. Det stämmer nog delvis att märkets exklusivitet urvattnades något, men det är inte helt rättvist. För utan Fiat hade märket inte överlevt. Fiat tog över när projektet Alfasud misslyckades. Det var annars en fin och välkörande bilmodell, men kvalitén var inte på topp. Satsningen på att bygga en lokal Alfa i södra Italien, där arbetskraften var billig, var annars en bra idé, men det lyckades inte. Alfasud blev sviken på grund av bristande produktutveckling, dålig kvalitet och rost. De helt fantastiska köregenskaperna och den fina boxermotorn kunde inte täcka upp konstruktionens svagheter.
Stolta traditioner
Alfas rötter går tillbaka till 1910, fokus låg egentligen aldrig på att tjäna pengar, mer på motorsport. Det var ett märke för entusiaster med bensin i blodet. Den röda färgen var, och är, färgen på många fantastiska racerbilar och sportbilar, för vilka märket var känt fram till 50-talet. Vid den tiden stod det klart att man var tvungen att börja tillverka mer vanliga serietillverkade bilar för att överleva.
Tiden fram till dess var turbulent ekonomiskt och även om man vann lopp och varumärket därmed fick status så överlevde varumärket knappt.
Tiden före Ferrari
Det var en viss Enzo Ferrari och hans Alfa-team kallad "Scuderia Ferrari" som under många år höll Alfas segertraditioner vid liv. Tills Ferrari gick sin egen väg 1949 var Alfa världens mest framgångsrika bilmärke på racerbanorna. Alfa var på många sätt Italiens stolthet, lite på samma sätt som Ferrari är idag.
Därför var det en nationell angelägenhet att hålla fabriken flytande, och under krigstid tillverkades andra än bilar vid fabriken utanför Milano.
Enzo Ferrari var en egensinnig man, och han blev arg på Alfa när de ville starta sitt eget fabriksteam Alfa Corse, senare Autodelta.
Det var därför Ferrari började på egen hand med sina egna bilar, som också var röda. Enzo ska ha påpekat att det kändes lite som att döda sin egen mamma när en Ferrari tog sin första seger över en Alfa.
De första masstillverkade bilarna från Alfa Romeo präglades av de stolta racingtraditionerna. Därför bar alla Alfa Romeo-bilar från 50-talet fram till 70-talet prägel av de stolta traditionerna. Alfas berömda dubbla överliggande kamaxelmotorer var ett signum. Jämfört med de flesta andra bilmärken från den tiden hade bilarna extremt avancerad teknik och extremt bra broms- och köregenskaper. Att jämföra en VW Type 1 från den eran med en Alfa är som att jämföra en dumper med en racercykel. Men Alfa hade, till skillnad från VW, ingen ordentlig säljorganisation utanför Italien. Om man ville ha en Alfa på 50-talet var man tvungen att känna någon som kände en, köpa och hämta den från fabriken.
Alfa efter kriget
1954 var året då Giulietta introducerades. Detta var början på en ny era. Typiskt för Alfa var det Coupe-versionen som kom först, och folk var inte alls förberedda på hur stor efterfrågan denna vackra modell genererade. Bilen var en hit, och man fick börja tillverka bilar i stor skala. Modellen kom i flera specialtrimmade versioner som Sprint, Veloce. Och naturligtvis en öppen Spider-version. Utan att tveka skulle jag kalla denna modell ett konstverk på 4 hjul. Den överträffade allt som kunde köpas i en vanlig bil på den tiden, särskilt när det gäller design och ingenjörskonst. Låg vikt och uttalad användning av aluminium i motor och transmission gav fina prestanda. Många av efterkrigstidens stora konstruktörer och designers bakom denna bil. Rudolf Hruska, Nuccio Bertone, Giovanni Michelotti, Franco Scagliotti, Giorgetto Giugiaro. Inte konstigt att det blev ett designmästerverk, och många av dessa designmästare har sedan dess skapat otaliga designmästerverk under sitt eget namn.
Alfas violin
Men Alfa var inte bara design. Konstruktörer som Giuseppe Busso var i årtionden mannen bakom några av de finaste (och bäst klingande) motorerna som världen har sett (och hört). Om du aldrig har kört en Alfa med en Busso V6 har du missat en upplevelse. Motorn kallades inte utan anledning "Alfas fiol" på grund av sitt fina ljud.
Även om utvecklingen av Alfa V6 startade på 60-talet dröjde det många år innan den sågs i en gatubil, det hände först 1979. De första versionerna var med enkel överliggande kamaxel, senare med dubbel överliggande kamaxel och 4 ventiler per cylinder. 2005 tog motorn ur produktion, de nya föroreningsstandarderna tog livet av denna fantastiska maskin.
Den klassiska Alfa-motorn
Busso var också skaparen av den legendariska Bialbero DOHC-motorn, även känd som Nord-motorn. Den som skruvat in denna motor vet vilken fin motor det är, byggd i aluminium med våta cylinderfoder och smidd stålvevaxel med 5 huvudlager. Topplocket var av typen Cross Flow, och motorn hade halvsfäriska förbränningskammare och centralt placerade tändstift. Det var ett mästerverk av en motor, som innehöll allt som då var känt om hur en bra motor skulle byggas. Den här motorns prestanda och ljud var unik för sin tid. Denna ikoniska motor fanns i många storlekar från 1.0-2.1. Nord-motorn var i produktion 1954-1994 och letade sig in i många olika bilmodeller som t.ex. Alfa, Lancia och Fiat. Twin Spark-motorn som följde hade många av samma designelement och måste betraktas som en vidareutveckling av den klassiska Alfa-motorn. Twin Spark-motorn fanns till exempel i modellerna Alfa 147, 155, 156 och 166.
När man ser tillbaka i tiden är det tydligt att Alfa Romeo är ett unikt bilmärke med en unik historia, och som i hög grad kräver mer känslor och passion än sunt förnuft. Modeller som Giulia, Alfetta, Spider, GTV och 156 ger vackra bilder till många människors näthinnor. Alfa Romeo är en konstig blandning av genialitet och brist på uppmärksamhet på detaljer som du antingen älskar eller hatar.
Mina erfarenheter
Med tiden har jag tagit varje tillfälle att prova olika Alfa-modeller. Glöm aldrig mitt första möte med en Alfasud. Det var dock först efter en provkörning i en ny Alfa 156 2.0TS redan 1997 som jag bestämde mig för att jag vill testa att äga en Alfa. Det har sedan dess blivit flera av detta märke. 159, Giulietta och slutligen en Giulia.
Det är något speciellt med en Alfa
Alfa bygger inte perfekta bilar, det tror jag att de flesta är medvetna om. Men det är något speciellt med en Alfa Romeo, något som få andra bilmärken kan matcha. Alfa är mer fokuserad på körupplevelsen än det praktiska. Den kompletta körupplevelsen som inte bara är bra köregenskaper. Låt mig förklara det så här, en Alfa brukar köra alldeles utmärkt med fokus på det sportiga och många andra bilar kör lika bra. Men få bilar har det kompletta paketet, som även innehåller unik design och interiör och inte minst en historia som den du hittar hos Alfa.
Bakom ratten på en Alfa har du känslan av att sitta i en speciell bil med sportigt DNA, något som är ganska unikt bland standardbilar idag, eftersom priset är ungefär detsamma som för andra bilar i samma klass som de kan jämföras.. Och som en begagnad Alfa kan den ge extremt bra valuta för pengarna, speciellt när det kommer till välskötta exemplar.
Vågar du köpa en Alfa?
Många avstår från bilmärket på grund av märkets dåliga rykte, och det är inte helt obegripligt, eftersom många Alfa-modeller genom tiden har plågats av barnsjukdomar och dåliga detaljlösningar. Men förvänta dig inte tillförlitlighet på Toyota-nivå i en Alfa.
Egentligen skulle jag fortfarande vilja tro att det dåliga ryktet är lite av en överdrift av fakta, lite av en kvarleva från det förflutna. Idag är det inte så stor skillnad mellan bilmärkena vad det gäller. Men ett dåligt rykte är svårt att bli av med.
En Alfa måste hållas uppdaterad med service och tolererar inte standard på samma sätt som vissa andra bilmärken. Och köper du den ny kan värdeminskningen vara något du måste ta på allvar. Å andra sidan kan som sagt en begagnad Alfa vara lite av en stjäl. Här i stan hade vi en körlärare som körde 400 000 mil på sin 156:a så det går att göra en Alfa sist.
Jag kör fortfarande Alfa
Min första Alfa var en 156 1.8TS, och den var ett år gammal och hade gått 30 000 km när jag tog över den. Jag körde mycket i jobbet och den nådde 100 000 mil på ett par år. Den bilen var en riktigt bra upplevelse och en bil som gav stor körglädje. På min tid som ägare till den klassiska 156:an hade den problem, vilket var svaga bussningar i bakfjädringen. Jag lät byta dem till den nya typen och den fick en ny kamaxelfasvariator vilket var en annan svaghet hos denna motor. Annars bara normal service. Dess efterträdare blev en helt ny 156 1.9JTD som jag även körde 100 000 mil i. I denna ansiktslyftade version blev det många små förbättringar. Den bilen körde som en dröm och vi var långt runt i den. Särskilt minns en minnesvärd 12-dagars semesterresa till södra Frankrike sommaren 2003. Bilen klarade i snitt över 17 km per liter trots bra fart och bergskörning.
Det ledde också till många resor till Norge på sommaren och vintern år 156. Även om dieselmotorn och Alfa inte passar perfekt ihop skulle den fina driftekonomin till viss del kunna kompensera för det. Alfa 156 var inte bara en vacker bil, det fanns substans bakom den stiliga och välproportionerade exteriören.
Jag har aldrig haft några större tekniska problem utöver vad som kunde ha hänt med något annat märke. Men körglädjen har varit över genomsnittet, så det har uppvägt nackdelarna. Min föredragna återförsäljare har varit CB Auto i Ribe som har gett bra service och rimliga priser både för service och vid bilbyten. Under nästan 10 år skedde mycket av min sällskapskörning i en 159:a och det gick inte heller smidigt. En resa från Venedig till Grindsted på 12,5 timmar var en av höjdpunkterna bakom ratten på 159:an. Men den bilen var ingen charmör, inte heller en dansälskande swing-ätare på samma sätt som en 156
156 var ett missat tillfälle
Med 156-serien var Alfa mycket nära att bygga en bil som tilltalade de flesta. Bilen fick ett utmärkt mottagande i motorpressen och blev till och med årets bil. Det är alltid ett gott tecken när en bil säljer sig själv redan innan den kan levereras. Till att börja med var det lång väntan på att få sin bil levererad och för första gången på många år såg man begagnade Audi- och BMW-modeller i begagnade bilgångar utanför Alfa-återförsäljarna. Det var synd att Alfa inte vidareutvecklade och förfinade detta utmärkta koncept. Både 147 och 156 var fina bilar som tyvärr aldrig fick det sista vad gäller kvalitet och finish. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som kunde ha kommit ut ur 156:ans chassi i kombination med en modern Alfa boxermotor.
Även om GTA-modellerna var utrustade med den unika V6 Busso-motorn. Och dieselmodellerna fick ett 5-cylindrigt kraftpaket med vridmoment. Så det var med den 4-cylindriga motorn som dessa bilar var mest balanserade.
Nackdelarna med en 156 var att bilen aldrig var färdigutvecklad. Det var för många barnsjukdomar de första åren och Twin Spark-motorn använde lite olja, vanligtvis 1 liter var 3 000:e km. Men eftersom det inte fanns någon oljenivåindikator inne i bilen, som tillkom senare i de ansiktslyftade modellerna från 2002-, förstörde många den fina motorn genom att köra den för långt ner i oljenivån och därigenom fick motorn ett oförtjänt dåligt rykte. Och så var det frågan om kamremmarna, som också måste bytas i tid. 60 000 mil för att vara på den säkra sidan. På minussidan de relativt höga underhållskostnaderna, stora svängradien, speciellt på modeller med V6-motor. Det låga utrymmet under motorn och en delvis dåligt ordnad förarstol med mer fokus på stil än praktiskt var tydliga nackdelar. Värst av allt var lite motstånd mot rostangrepp i skandinaviskt klimat.
Modellens fördelar fanns i dess köregenskaper, dess kördynamik var långt över det normala för sin tid. Den var också mycket bekväm att köra tack vare sin bra och harmoniska drivlina som perfekt matchade den livliga TS-motorn. Trots sina sportiga gener var bilen bekvämt fjädrad och i fin balans tack vare ett avancerat chassi. Att köra en 156 i kurvor var som att dansa med en vacker kvinna som kan dansa.
Jag hörde en gång en 156 ägare kommentera bilen så. Så fort jag ser den i min carport ser jag fram emot att åka ut och köra. Jag tycker fortfarande att en 156 är en av de vackraste och mest välproportionerade bilarna som världen har sett.
159-serien som följde var förmodligen en bättre bil, men utan 156:ans eleganta och välproportionerade design och eminenta kördynamik. Och de trista bensinmotorerna från GM var så långt ifrån värda en Alfa.